"Kanske jag inte har gett Macbeth allt den förtjänar, men att jag inte skulle förstå eller känna eller kunna min Shakespeare - nej herregud, nej! Han är en av mina favoritpoeter. Jag har haft med honom sedan tidig ungdom. Jag läser och läser om honom ständigt." - Giuseppe Verdi

                            OPERA. Verdis Otello baseras på Shakespeares pjäs, ett drama om människans mörkaste drivkrafter. Oddnejm undersöker vad som drog tonsättaren till barden. Varför kom Shakespeare att bli så viktig för Verdi?

                            Lokal: Kungliga Operan
                            Regi: David Alden
                            Medverkande: Kristian Benedikt, Malin Byström m fl.
                            Spelas: 14 mars – 15 maj



                            Det är lätt att förstå kompositörers dragningskraft till Barden från Stratford. Shakespeares (1564-1616) komplexa karaktärer, invecklade handlingar och bevingade ord har tjänat som ständig inspirationskälla. "Shakespeare tillhörde inte bara en tidsålder, utan evigheten" skrev kollegan Ben Jonson (1572-1637). De älskade pjäserna har gett upphov till över 200 musikaliska teateruppsättningar, allt från Bernsteins West Side Story (1957) som bara löst bygger på Romeo och Julia till Verdis Otello (1887) som är mer trogen originalet. Det finns över 60 operor och mer än 20 000 musikaliska kompositioner efter Shakespeare.

                            Verdi (1813-1901) har komponerat tre Shakespeare-operor: Macbeth, Otello och Falstaff. Han planerade också att göra en opera av Kung Lear. Både Verdi och Shakespeare var produktiva och pragmatiska. De arbetade med tajta scheman och skräddarsydde verken till sina artister. Verdi älskade Shakespeares pjäser för deras känslomässiga kraft och ville göra dem rättvisa. När han läste den franske tonsättaren Ambroise Thomas (1811-1896) partitur av Hamlet (1868) utbrast han: "Stackars Shakespeare! Som de har misshandlat honom!"



                            Det som skiljer Verdi från andra Shakespeare-kompositörer före honom är att man tidigare utsatte dramerna för påfallande redigeringar. Scener togs bort, skrevs till och skrevs om för att passa den rådande smaken. Kung Lears dotter Cordelia fick överleva. Romeo och Julia fick en sjätte akt med ett storslaget bröllop. Verdis operor, däremot, är mer Shakespeareanska. De möter Shakespeare på hans egen mark. Verdi gjorde till exempel musiken fragmenterad i Lady Macbeths berömda sömngångarscen för att skapa en musikalisk form som återger hennes sinnesrubbning. Verdi lyfte också fram Shakespeares blandning av det fina och fula, det sublima och burleska. Istället för att tillrättalägga pjäserna så lyfte Verdi fram deras komplexitet och rikedom.

                            Voltaire (1694-1778) kallade Shakespeares tragedier för "monstruösa farser" under det återhållsamma 1700-talet, eftersom pjäserna var orena i sin form och blandade högt och lågt. Voltaire menade att de var alltför flamboyanta och kaotiska och präglades av dålig smak. Men för 1800-talsromantiker som Verdi och Victor Hugo (1802-1885), var Shakespeares smak för det monstruösa snarare skäl till prisande. Istället för att hämmas bakom en stel kultur så framhävde Barden naturens rikedom.



                            Både Verdi och Hugo drogs till det bisarra och utstickarna i samhället. De försvarade det groteska som en viktig del av konsten och älskade karaktärer som var motbjudande till det yttre, men vackra på insidan och fulla av kärlek. Det var en av Hugos grotesker, den vanskapte Triboulet i Kungen roar sig (1832), som senare blev Verdis Rigoletto. De vackra karaktärerna trycktes rentav bort från scenen i Verdis senare operor för att ge plats åt det fula. Sångaren Eugenia Tadolini (1809-1872), som spelade Lady Macbeth, blev sparkad för att hennes röst var för "änglalik". Verdi var mycket mer nöjd med Marianna Barbieri-Nini (1818-1887) som fick ta över rollen "på grund av hennes slående fulhet."

                            Verdis operor var inte komponerade som "finkultur", utan erbjöd likt Shakespeares teater en form av gemensam folklig underhållning. Opera var ett folknöje i 1800-talets Italien. Verdis musik spelades inte bara på de stora teatrarna utan sjöngs även på gatorna. Hans operor har ofta politiska motiv. De handlar inte sällan om folk som måste kämpa för sin frihet mot tyranniska ledare som exempelvis Macbeth. "Fångarnas kör" ur Nabucco (1842) blev känd som en frihetssång och Verdi var viktig i kampen för ett enat Italien. Han var älskad av folket.



                            Under sin mest flitiga period komponerade Verdi ca två dussin operor i ett raskt tempo, ibland två-tre stycken om året. Efter Aida (1871) skulle det dock dröja 16 år innan han komponerade sina Shakespeare-operor Otello och sin sista opera Falstaff (1893). Verdi var nästan 60 år efter uppsättningen av Aida. Han var dessutom trött på att arbeta med inskränkta och okunniga kritiker och tenorer(!). Men tack vare Verdis fascination för Barden kom han att återvända på ålderns höst för att komponera sina sista mästerverk.

                            Musikforskaren David Kimbell menar att Shakespeare hade en enorm betydelse för Verdi: "Det är Shakespeares karaktäriseringar, Shakespeares dramatiska situationer och Shakespeares språk som ger Verdi hans mod och pondus som krävdes för att bryta sig fri från de gamla vanorna i Italiens romantiska melodrama." Verdi räknas tillsammans med Wagner och Berlioz som operavärldens "stora Shakespeareaner". Verdi är en av de mest inflytelserika personerna för hur vi idag läser och tolkar Shakespeare. Såsom Freud inspirerades av Shakespeare inom psykologin, Melville inom litteraturen och Kurosawa inom filmvärlden, så inspirerades också Verdi inom operan av den store Barden.

                            Du kanske gillar: