Publicerad på Mises.se 2014-09-29

                            Statens övervakning och kontroll av enskilda personer är ett faktum i vår tid, där FRA, Ipred, Tamiflu, polisregister, antihomolagar och massövervakning har skapat häftiga debatter. Divergent, en av årets storfilmer, ställer sig kritisk mot rigid kontroll. Filmen väcker frågor om hur staten förhindrar avvikande beteenden och hur den har gjort det förr. Vad ligger bakom att övervakning och kontroll spårar ur? Hur ska vi möta det problemet?

                            Storebrorssamhällen som uppvisar totalitära drag är inga nya fenomen. De har länge varit intressanta ämnen i både filmer och böcker, där identitetskontroll, censur och kameraövervakning har varit grunden till många spännande berättelser. Metropolis (1927), 1984 (1949) och Gattaca (1997) spelar alla på rädslan för att statens kontrollbehov en dag skall spåra ur. I år undersöks temat i filmer som Captain America: The Return of the First Avenger och Divergent.

                            För att handskas med vår egen situation och förstå vad som händer idag, kan en film som Divergent förse oss med perspektiv. Filmen handlar om en avvikare - the "divergent". "Tris" måste klara sig i ett framtida och dystopiskt Chicago, där hon upptäcker en konspiration om att döda alla avvikare. Berättelsen utspelar sig i ett till synes perfekt samhälle, där medborgarna är indelade i fem olika grupper och ledaren utger sig för att vilja skapa ett "stabilt samhälle" och "återställa freden". Den rigida kontrollen som sägs vara för allas bästa visar sig dock, inte helt oväntat, vara fascistisk och den senaste teknologin används för att gallra ut avvikarna.



                            Orwellskan som används i Divergent påminner om språkbruket som används av dagens ledare. Stater som vill ha större övervakning av sina medborgare talar inte om fascism och förtryck. Till och med utplåningen av de europeiska judarna ombesköttes av en avdelning som lät harmlös och förnuftig att ha inom SS-högkvarteret: "Avdelningen för administration och ekonomi." När ledare propagerar för större övervakning, så använder de ett förskönande språkbruk. De talar om "säkerhet", "stabilitet" och "teknologins möjligheter", trots att storskalig övervakning kanske leder till raka motsatsen: att osäkerheten ökar.

                            Statlig övervakning sägs vara viktig för att fördriva brottslighet, övergrepp på gatorna och piratkopiering på nätet. Den finns inte för att våldföra sig på människor utan för att skydda oss. Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s avslyssning och Skånepolisens registrering av romer är dock skäl till att åtminstone fundera över vad storskalig övervakning faktiskt innebär.

                            Divergent är i grunden en mörk berättelse och en metafor för Förintelsen, då nazisternas övervakning och kontroll av judarna slutligen spårade ur. Konspirationen att döda alla avvikare i Divergent påminner om nazisternas försök att utrota alla europeiska judar. Filmen påminner om att vi ännu har något att lära av Förintelsen.

                            Sociologen Zygmunt Bauman menar i Auschwitz och det moderna samhället (1989) att det är ett misstag att se Förintelsen som en sorts "ond avstickare" i historien. Förintelsen var ett mycket mer centralt problem. Den var en produkt av moderniteten som sådan och vårt rationella samhälle:

                            "Den mest förkrossande lärdom som kan dras från analysen av den ‘slingrande vägen till Auschwitz’," skriver Bauman, "är att valet av fysisk utrotning som det riktiga medlet för uppgiften att nå målet Entfernung [avlägsnandet av judarna] - i sista hand - var en produkt av rutinmässiga, byråkratiska förfaringssätt: mål-medel-kalkyl, budgetbalansering, sträng regeltillämpning. Ännu tydligare uttryckt - valet var en följd av den uppriktiga ansträngningen att finna rationella lösningar på successiva ‘problem’, allt eftersom dessa uppstod under de skiftande omständigheterna."

                            Förintelsen är inte ett avlägset problem som endast skakade om en annan tid och ett annat land. Den är ett problem för vår moderna civilisation i stort, om så delar av världen idag har accelererats upp till att bli "hypermoderna". Övertron på det rationella tänkandet finns ännu kvar, enligt Bauman, vilket leder till att Förintelse-lika företeelser ännu uppstår.

                            Förtryck och förföljelser av etniskt och kulturellt slag är alltför bekanta i historien. De är inte typiska för Nazityskland. Turkar har arkebuserat armenier. Engelsmän uppfann koncentrationslägret under Boerkriget. Det finns en rad historiska hemskheter som kan nämnas, vilket gör det klart att Förintelsen inte var en unik händelse. Den är snarare del av en större tradition av statlig kontroll som slår över till systematiska, industriella och statligt organiserade mordmetoder.



                            Förintelsen var till viss del ett resultat av Hitlers besatthet och det moraliska fördärv som hans nationalsocialism producerade, men det skulle vara ett misstag att bara skuldbelägga de högt uppsatta nazisterna som skurkarna. Nazityskland hade inte helt andra sorters ledare än vad vi har idag. Problemet med en sådan skuldbeläggande inställning är att Förintelsen då egentligen inte har något att säga oss. På sin höjd kanske den äcklar oss och får oss att avsky nazister, och partier med nazistiska rötter som Sverigedemokraterna, men inställningen låter oss samtidigt urskulda oss själva. Den gör oss bekväma. Den resulterar i självurskuldandets moraliska tröst.

                            Om man ser det som en angelägen uppgift att dra lärdom av Förintelsen, kan man inte vara för snabb med att peka finger och kasta sin sten. Om man vill att lärdomarna ska påverka oss själva och våra nuvarande institutioner, kan det vara värt att fråga sig om Förintelsen också hade djupare rötter i moderniteten som sådan.

                            Det är lockande att anklaga den onda ledaren Jeanine, som är Hitlers motsvarighet i Divergent, för allt ont som händer avvikarna, men det finns en djupare avsky i samhället mot de som inte passar in, som Jeanine inte har skapat utan snarare använder till sin fördel. Det är lockande att föreställa sig en svart och vit-värld, uppdelad i vansinniga mördare och oskyldiga offer, nazister och judar, sverigedemokrater och invandrare. Men det finns djupare faktorer som leder till att avvikare kommer till skada. Det kan vara värt att titta närmare på den moderna statens förhållande till avvikare i stort.

                            En modern stat har funktionen att göra samhället rationellt organiserat, så det kan manipuleras och kontrolleras. "Att människor litar på att Säkerhetspolisen och övriga polismyndigheter ska upprätthålla en trygg och säker miljö är rimligt", skriver Matilda Broman, chef för SÄPO:s analysenhet. Det är således inte överraskande att staten välkomnar ny teknologi som övervakningskameror och nätavlyssning, som kan förhindra "gemena" tendenser och förbjuda beteenden som inte passar in.

                            När staten får uppgifter om att vissa samhällsgrupper är farligare än andra, om så det är judar, romer, nazister eller vänsteraktivister, så har polisen hållit ett extra öga på dessa grupper. Under 1950- och 60-talet registrerades över hundratusen svenskar utifrån sin politiska åskådning av SÄPO, för att bekämpa hot mot rikets säkerhet. Idag ses åsiktsregistrering som den här inte förenlig med demokratiska värden, men SÄPO:s kritiker menar likväl att personer utifrån vissa trosuppfattningar och ideologier bör förföljas: "Många vill att vi ska motverka nazismen", skriver Matilda Broman. "Andra tycker att vi ska ta våldsbejakande islamism på större allvar, somliga påstår att vi är fixerade vid den. Ytterligare några anser att vi är fast vid idén att den extrema vänstern är det största hotet."

                            Trots att vi idag inte sympatiserar med nazisternas judeförföljelse, så finns det likväl röster som höjs för att SÄPO ska förfölja andra folkgrupper som anses ha "fel" åsikter. Hotbilden har ändrats, men hoten består och utökad statlig kontroll, om så det tummar på demokratiska värderingar, fortsätter att locka till sig röster för att få bukt med problemen.

                            Judarna ansågs inte vara ett hot i Nazityskland för deras extremistiska våld, likt vänsteraktivister i dagens Sverige. Judarna ansågs däremot vara gemena för att de inte räknades som tillräckligt tyska. De uppfattades som ett nationalistiskt såväl som ett ekonomiskt hot, vilket invandrare uppfattas som än idag. Sverigedemokraterna skriver på sin hemsida att "invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet".

                            När judarna slutligen uppfattades som direkt ohanterliga och sågs som ett reellt hot, var den nazistiska ledningen tvungen att hitta en "slutgiltig lösning" för att klara en uppgift av aldrig tidigare skådad storlek. Målet som först hade varit att skapa ett judenfrei Tyskland ändrades snart till ett judenfrei Europa, desto mer Tyskland expanderade. De judiska områdena blev för stora för att övervaka och emigrationen gick för långsamt för att nå det utsatta målet. Fysisk utrotning framstod till sist som ett lämpligt medel rent kostnadsmässigt. Nazisterna var tvungna att ta till drastiska medel för att hindra judarna från att bli en börda för Tyskland.



                            Judar betraktades ungefär som nazister betraktas idag. Allt de stod för och allt de gjorde var fel och farligt. Kunde man på något sätt motverka dem så var det för det bättre. Målet var att inte ens ge dem en röst, att slippa ha med dem att göra helt och hållet, vilket påminner om de vilda protesterna i Stockholm förra året, när Svenskarnas parti bemöttes av motdemonstranter med vuvuzelor, som skanderade "Inga nazister på våra gator". Protester av det slaget fortsätter än idag. Nu talas det också om att nazister inte borde få ha någon yttrandefrihet eller ha rätt att hålla torgmöten.

                            Judarna betecknades som smutsiga kryp i Nazityskland, inte som fullvärdiga människor. På samma sätt sågs amerikanska slavar mer som arbetsdjur än som människor under 1800-talet. Judarna var "ogräs" som "trädgårdsmästar"-staten tog hand om med de medel som krävdes - koncentrations- och förintelseläger - för att effektivt få bort ogräset och skapa ordning och reda. "Utrotningen av judarna bär sålunda vittnesbörd om civilisationens framsteg", skriver författaren Richard L. Rubenstein.

                            Förintelsemaskineriet var, ur ett rationellt perspektiv, en viktig uppfinning för att organisera samhället. Det var en triumf för den nazistiska staten och lösningen på ett "problem" som höll på att skena iväg. Även om Förintelsen idag ser ut som övervakning och kontroll som spårade ur, så är den alltså tvärtom ett fruktansvärt avslöjande av vad den moderna staten är kapabel till när den oförhindrat får hitta rationella lösningar i svåra situationer.

                            För att upprätthålla en trygg och säker miljö för sina medborgare, alltså de som inte räknas som avvikare inom de egna gränserna, så har den moderna staten återkommande tagit till drastiska metoder för att lösa problem som annars hade blivit ohanterliga.



                            Nazityskland löste "judefrågan" med förföljelser och förintelseläger. Sverige har löst "rashygieniska" problem och kontroll av "asociala" personer med tvångssterilisering, åsiktsregistrering och polisregister. England har infört nätcensur "för att städa upp internet" enligt premiärminister David Cameron. Ryssland har infört antihomolagar och USA:s massövervakning avslöjades förra året av Edward Snowden. Nazitysklands övergrepp mot sin egen befolkning är alltså bara del av en större tradition. Den moderna staten har alltid velat ta hand om den egna befolkningen och upprätthålla trygghet och säkerhet med rationella medel. Den har också alltid misslyckats fatalt.

                            Den moderna staten är skrämmande oförmögen att motverka Förintelse-lika företeelser från att uppstå. I själva verket erbjuder den tvärtom effektiva medel för att få dem genomförda. När moderna ledare blir alltför kallt kalkylerande och vill ta snabba beslut som kan ha ödesdigra konsekvenser, som när Bushadministrationen pressade hårt för en omedelbar attack mot Irak, så är det hög tid att vara skeptisk mot vad ledarna säger och ge plats för en ordentlig debatt som häller grus i systemet. När eventuella ingrepp i Ukraina och Syrien reduceras till en ekonomisk fråga om gastillgångar och vapenexport, eller en fråga om att slå ner de som har "fel" åsikter, så är det viktigt att också ta upp etiska och kulturella aspekter av sådana ingrepp, vilket kan problematisera och sakta ner den moderna statens "rutinmässiga, byråkratiska förfaringssätt: mål-medel-kalkyl".

                            Ledarna kommer inte nämna fascism och förtryck, utan stabilitet och säkerhet. De kommer att förenkla och vinkla, så drastiska medel som invasioner och antihomolagar framstår som självklara. De kommer tala om problem som är på väg att spåra ur om inte staten tar till handling direkt och får kontroll över situationen, men historien lär oss att inte nicka med som marionetter åt sådan hetsande retorik, att inte peka finger för snabbt och ta drastiska beslut. Om vi istället är skeptiska blir det åtminstone svårare för statens övervakning och kontroll att fortsätta bli det ännu större problemet, som verkligen spårar ur i sin iver att gå framåt.

                            Du kanske gillar ...