Receptionisten: "Does he have Alzheimer's?"
                            David Grant: "No, he just believes what people tell him."
                            Receptionisten: "That's too bad."


                            Surgubben Woody Grant drivs av illusionen att människor menar vad de säger. I en sorglig värld fylld av gamar och vargar är han ett lovligt byte.

                            Nebraska är en melankolisk, svartvit och avskalad dramakomedi. Regissören Alexander Payne ger en barsk bild av Mellanvästern. Färglösheten riskerar att bli nedstämmande emellanåt, men den fångar en del av USA som har stagnerat och fastnat i det förgångna.

                            Den gamla, förvirrade Woody Grant som spelas av Bruce Dern, tittar med ledsna ögon på hembygden i Nebraska som formade honom till den ledsna gubbe han nu är. Blicken för tankarna till Rocky Balboas ord: "You know, I think if you live someplace long enough, you are that place."

                            Woody Grant, spelad av Bruce Dern.

                            Det finns många skäl att vara bitter: krig, upprustning, vapenförsäljning, diskriminering, miljöförstöring, drogmissbruk, dåliga läkare, dåliga djurtransporter, lurendrejare, tjurfäktning, sjukdomar, höga skatter, barnarbete. Listan är lång.

                            Det som verkligen har knäckt Woody är dock att han tror på vad människor säger. Han är en hederlig man i en förljugen värld. Både han och hans fru är frispråkiga: De säger som det är. Men de är också kufar inför människor omkring dem. I en förljugen värld måste man vara på sin vakt. Om man alltför snabbt tror på människor så blir man ett lätt byte.



                            Woody blir bedragen på många nivåer. När han bodde i Nebraska så gjorde han tjänster utan att få gentjänster tillbaka. Under Koreakriget konsumerade den amerikanska krigsmaskinen honom som råmaterial, för att sedan lämna över honom åt flaskan när han kom hem. När Woody sedan på ålderns höst tror sig ha blivit miljonär på en utlottning, så är det bara listig marknadsföring som duperar honom.

                            När människorna i hembygden får höra att Woody har vunnit så förvandlas de till gamar som vill ha en del av kakan. Några försöker stjäla pengarna från honom. Andra tror på allvar att de förtjänar en del av vinsten. När människor sedan får höra att lottovinsten är en bluff så göra de stackars Woody till åtlöje.



                            Det finns många skäl att inte tro på något större gott som civilisationens framsteg eller människans storhet i världen som Woody lever i. Helheten är inte välmenande, utan ett allas krig mot alla, där vargarna gör sig feta på de godtrogna fåren.

                            Det är i ett sådant samhälle som man måste vara skeptisk till vad politiker säger. I den sluga politikerns mun är även de mest skrämmande vapen humana - de leder ju till en snabbare seger! Vargen använder begrepp som "collateral damage" eller "oavsiktliga offer" för att kunna fortsätta döda oskyldiga människor utan ånger. Det är ingen slump att tv-serien "House of Cards", som skildrar det politiska spelet, har en sådan blek världsbild givet de politiker som sitter vid makten.

                            Kevin Spacey spelar Frank Underwood i House of Cards.

                            Den högsta lyckan i Woodys färglösa värld är att nöja sig med det lilla, eftersom helheten inte går att lita på, inte heller politikerna som påstår sig ta hand om helheten. Det enda som Woody vill köpa med pengarna som han tror sig ha vunnit, är en bil och en kompressor.

                            Pengarna som blir över vill han lämna efter sig till barnen. Woody är förvisso en sur gammal gubbe, men han har inte besegrats av bitterheten. Han vill inte att allt ska dras ned i döden med honom. Han vill att något ska finnas kvar när han går bort.



                            I en förljugen värld är allt upp och ner. Det normala är lögner, faror och osäkerhet, inte trygghet, öppenhet och säkerhet. Det är därför man får räkna med att bli bedragen när det kommer hem reklam om att man har vunnit något. Alla vet detta utom en hederlig man som Woody.

                            I en värld där inget är vad det verkar så upptäcks inte sanningen direkt, utan den måste vinnas över och avslöjas. Sanningen nås inte på ett oskyldigt sätt, utan erövras genom kamp. Man måste tränas i att misstro varandra och man måste räkna med att bli bedragen. Det är världen som Woody lever i, fylld av lögner, bedragare, gamar och dunkla motiv.



                            Om upplysningen mot slutet av 1700-talet ville bekämpa rädsla och osäkerhet genom större kunskap för alla, så har upplysningen idag förvandlats till "nedsläckningen" där rädslan istället ökar desto mer vi vet. Optimismen är punkterad under "nedsläckningstiden". Den ljusa framtiden är kall och mörk.

                            Den upplysta demokratin, yttrandefriheten och ökad läskunnighet har lett till att världen svämmar över av ignorant pladder, tveksamt folkstyre och alltför få människor som läser på djupet. "Makt åt alla" är fortfarande bara en fin slogan som betyder "makt åt några". Stagnationen är total. I Woodys värld blir man cynisk så man tappar hoppet. Nebraska håller upp spegeln mot oss och skakar om oss i djupet. Kom igen, folk! Vi kan bättre än så här!


                            Missa inte: