Än idag är jag i ständig sökan efter ett verk som väcker sådan farlig fascination, sådan läskig och underbar ändlöshet som Tristan - jag har sökt förgäves i varje konstform. - Friedrich Nietzsche

                            Malena Ernman kritiserar den nya femhundralappen där Birgit Nilsson syns på en scen från Wagners opera "Valkyrian". Tidigare kritiserades Wagners 200-årsdag. Men det är inte första gången som kompositören klandras. Redan Nietzsche slog fast att den älskade och upphöjde Wagner var "skadlig".

                            Richard Wagner.

                            Friedrich Nietzsche (1844-1900) var i sina tidiga år en av Richard Wagners (1813-1883) närmsta vänner. Han dedicerade sin första bok Tragedins födelse (1872) till Wagner och han uttryckte sin stora respekt för tonsättaren i brevväxlingar med honom (1869): "jag förknippar de bästa ögonblicken i mitt liv med ditt namn". Nietzsche skriver att "Wagners natur gör poeter av oss och får oss att uppfinna ännu högre naturer".

                            Med tidens gång kommer dock filosofen att fjärma sig alltmer från den berömda tonsättaren. Året innan Nietzsche drabbades av ett slaganfall, från vilket han aldrig tillfrisknade, publicerar han Fallet Wagner (1888) och Nietzsche kontra Wagner (1888). I böckerna skriver han att "Wagner var bara en av mina sjukdomar", Wagner är "skadlig" och "Vi är antipoder [≈motsatser]".

                            Wagner & Nietzsche.

                            Mot slutet av sitt liv hade Nietzsche kommit att avsky själva kärnan av vad Wagner stod för. Den senare Nietzsche älskar varm, vild och passionerad musik - Bizet, Rossini och Chopin - i kontrast till den mörka och långsamma Wagner. Redan första akten av Rhenguldet (1869), del ett i Nibelungens ring som Nietzsche hör 1876, får honom att lämna operahuset eftersom han är äcklad av föreställningens nationalistiska tematik.

                            Det är åtminstone hans egen version av det hela. Möjligen är han också avundsjuk på Wagner som vid det här laget nått en sådan stjärnstatus i Tyskland, medan Nietzsche ännu är praktiskt taget osedd.

                            Valkyrian - andra delen ur Niebelungens ring.

                            Nietzsche berättar hur han "kom loss från Wagner" påflera plan: intuitivt, politiskt, metafysiskt. "Redan under sommaren 1876 [...] tog jag avsked från Wagner inom mig. [...] sedan Wagner befann sig i Tyskland närmade han sig steg för steg till allt som jag föraktade - till och med till antisemitism ..."

                            Nietzsche får svårt att andas när han hör Wagners musik. Hela hans kropp spjärnar emot: "Men protesterar inte också min mage? mitt hjärta? mitt blodomlopp? Bedövas inte mina inälvor?"



                            Det är den kristna symbolismen och avfärdandet av jordiska njutningar i Wagners operor som väcker Nietzsches avsky. Nationalismen får därtill bägaren att rinna över för kosmopoliten Nietzsche, som ofta lever utomlands i Italien, och har kommit att bli direkt anti-tysk efter att ha sett hur hans landsvänner alltmer tycker sig vara överlägsna andra. Nietzsche skriver: "Jag har mina läsare överallt, i Wien, i St. Petersburg, i Köpenhamn och Stockholm, i Paris, i New York - jag har dem inte i Europas flackland Tyskland ..."

                            Till en början ser Nietzsche Wagners musik som "ett uttryck för en dionysisk mäktighet hos själen, jag trodde mig lyssna till en jordbävning där livets urkraft samlad sedan tidernas begynnelse fick fritt utlopp." Men när Nietzsche vänder sig bort från Wagner äcklas han alltmer av livsförnekandet i musiken, trots att båda är eniga om att se livet som tragiskt och båda är inspirerade av Arthur Schopenhauers (1788-1860) pessimistiska tankar.

                            Arthur Schopenhauer.

                            Livet, enligt Schopenhauer, präglas av hopp, längtan och strävan som i slutändan är outplånligt. Så snart vi får vad vi vill ha, så vill vi ha något annat. Det är människans lott. Vi kämpar förgäves efter att släcka vår törst och vi är dårar som springer efter det vi inte kan nå. Döden är den stora frälsningen eftersom döden är den slutliga negationen av begäret att få leva.

                            Wagner blev så hänförd av Schopenhauer att han läste hans tungviktare Världen som vilja och föreställning (1818) fyra gånger på ett år. Det är det "allvarliga humör som Schopenhauer skapar" enligt Wagner som får honom att utforska döden och längtans fåfänglighet i operan Tristan och Isolde (1865).

                            Nietzsche älskar Tristan, men på hans egna vis. Nietzsche älskar det som triggar honom och uppehåller sig vid Wagner och Schopenhauer då han ser dem som värdiga motståndare. De låter honom föra en hedervärd duell. Den värdiga motståndaren lockar fram ens "största styrkor, färdigheter och fäktkonst". Ingen hjälte utan fiender.

                            Tristan och Isolde, Kungliga Operan.

                            Den tragiska livssynen hos Schopenhauer finns ännu kvar hos Nietzsche: "All konst, all filosofi får ses som hjälp- och botemedel för det växande eller för det nedåtgående livet: de förutsätter alltid lidande [...]. Men det finns två slag av lidande människor, först de som lider av livets överrikedom [...] och sedan de som lider av livets utarmning."

                            Nietzsche vänder sig mot Wagner och Schopenhauer med sådan kraft för "de förnekar livet, de baktalar det, därmed är de mina antipoder." Även Nietzsche ser livet som tragiskt, men det ger honom bara mer skäl att älska det. Livet fyller honom med en känsla av utmaning och segerlust, inte resignation och självömkan.

                            Nietzsche befarar att Wagners stora fel i grunden är att "Hatet mot livet blivit herre över honom." Det är hatet som lockar Wagner till nationalismen, hatet som får honom att idealisera döden och längta efter en tillvaro utan bekymmer, ja, det kristna himmelriket.



                            Men kan det vara möjligt? Med Tristan och Isolde har Wagner skrivit en av de mest sensuella operorna genom tiderna. Hur kan ett så vackert verk vara annat än livsbejakande i grunden, om så det glorifierar döden?

                            Missa inte: